Depression
Författare: Tord Andreasson, Psykiatriker Göteborg
Granskad av : Jan Wålinder, Professor Emeritus, Sahlgrenska Universitetssjukhuset Göteborg
Publicerad 2009-03-01
Depression är en sjukdom som förutom stort lidande även påverkar den drabbades arbets- och sociala förmåga. Depression sänker livskvalitén kraftigt. Depressionssjukdomar innebär också stora kostnader för samhället. En hälsoekonomisk studie från Karolinska institutet 2006 visar att kostnaden enbart i Sverige var nästan 25 miljarder per år, där den största delen utgörs av sjukskrivningskostnader.
Depressionssjukdomar har också kopplingar till andra sjukdomar, såväl psykiatriska såsom t ex ångest som kroppsliga, t ex hjärt- och kärlsjukdomar. Depression kan med rätta sägas vara en allvarlig sjukdom och att identifiera och behandla sjukdomen är en viktig uppgift för vården. Behandlingsmöjligheterna är goda.
Depression är ett ord som används i många olika sammanhang. Inom medicinen är det ett syndrom, en samling av symtom som skall vara uppfyllda för att det kliniskt skall handla om en depression. Depression tillhör de så kallade affektiva sjukdomarna där huvudformerna är depressiva och maniska episoder. Symtomen kan finnas samtidigt och omväxlande.
De flesta depressioner sköts i primärvård men mer komplicerade tillstånd bör behandlas av eller i samråd med specialist, t ex bipolärt syndrom, stor suicidrisk, psykotiska symtom, diagnostiskt oklara fall, terapirefraktära fall, eller andra specialfall.
Vem drabbas
Depression är en folksjukdom; cirka 5% av befolkningen vid en viss tidpunkt är drabbade. I den så kallade Lundbystudien kunde man se att cirka ¼ av männen och upp till hälften av kvinnorna riskerade att någon gång i livet utveckla en depression före 70 års ålder. Vem som helst kan drabbas av depression.
Orsak
Depression anses vara orsakad av flera faktorer, såväl ärftliga som yttre. Dessa samspelar med varandra och har olika betydelse för olika människor och tillfällen. Störningar i hjärnans transmittorsystem är av betydelse. De monoaminerga transmittorsubstanserna serotonin, noradrenalin och dopamin är av särskilt intresse. Oavsett orsaken bakom en depression är det viktigt att behandla sjukdomen.
Symtom
Nedstämdhet är en central komponent i det depressiva syndromet, men också andra symtom är karakteristiska. Ångest är vanligt, ibland med dygnsvariation, liksom minskat engagemang, apati, oförmåga att känna positiva känslor eller lust, depressivt tankeinnehåll, skuldkänslor, hopplöshet, livsleda och självmordstankar. Självmordsrisken är en realitet. 15% av dem som sjukhusvårdats på grund av depression suiciderar.
Depression innefattar även kognitiva symtom såsom koncentrationsstörningar, minnessvårigheter, obeslutsamhet och initiativsvårigheter, som ibland kan vara så påtagliga att patienten inte klarar vardagliga sysslor. Sömn- och aptitstörningar är vanliga. Sömnstörningarna kan yttra sig som svårigheter att somna, avbruten eller ytlig sömn eller tidigt uppvaknande. Aptitstörningarna kan leda till ofrivillig viktminskning. Även ökad sömn och aptit kan förekomma.
Kroppsliga symtom är vanliga, t ex smärtor och värk. I mer uttalade former kan depressionen även hämma psykomotoriken och ge långsammare rörelsemönster, tal och mimik.
Diagnos
Egentlig depression är en syndromdiagnos där ett visst antal symtom skall uppfyllas under en tidsperiod. WHO:s diagnostiska system, ICD-10, definierar lindrig, måttlig och svår egentlig depression.
För diagnosen lindrig egentlig depression enligt ICD-10 krävs:
- A. att minst två av symtomen nedstämdhet, energifattigdom och minskad aktivitet dominerat under minst de senaste två veckorna
- B. att detta inte kan förklaras av annan kroppslig eller psykisk störning
- C. att minst ett av följande symtom också förekommer, eller totalt minst fyra symtom från A och C:
1. förlust av självförtroende och självuppskattning
2. överdriven eller obefogad självkritik och nedvärdering av sig själv
3. återkommande tankar på död eller självmord, och all slags självskadande beteende
4. upplevd nedsättning av förmågan till tankeverksamhet och koncentration, med vankelmod och beslutsångest
5. förändrad psykomotorisk aktivitet med antingen minskad rörlighet eller agitation
6. alla slags sömnproblem
7. ökad eller minskad matlust med medföljande effekt på vikten.
Vid lindrig depression är patienten i obalans, men kan i allmänhet genomföra normala aktiviteter.
För att måttlig egentlig depression ska föreligga krävs kriterier för lindrig depression samt minst sex symtom från A och C.
Vid måttlig egentlig depression är patienten oftast så påverkad att även vardagliga sysslor är svåra att genomföra.
För diagnosen svår egentlig depression krävs att alla tre symtomen från A och minst fem symtom från C föreligger.
Vid svår egentlig depression är patienten handikappad, har ofta starka självförebråelser och självmordstankar samt ofta framträdande kroppsliga symtom bland dem som redovisats under punkt C.
Andra depressionsvarianter
- Depression som ingår i bipolär sjukdom.
- Dystymi
- Dubbel depression
- Atypisk depression
- Årstidsrelaterad depression
- Post partum-depression
- Brief Recurrent Depression (intermittent kortvarig depression)
- Utmattningsdepression
- Depression vid andra psykiatriska sjukdomar
- Depression vid andra somatiska sjukdomar
- Depression i samband med missbruk
- Depression vid läkemedelsbehandling
- Pseudodemens
Utredning
Diagnosen grundar sig på anamnes och psykiskt status. Man gör också en suicidriskbedömning. Det är viktigt att överväga andra psykiatriska sjukdomar liksom missbruk, somatiska sjukdomar och samsjuklighet. Lab-prover: t ex Hb, LPK, SR, elstatus inklusive S-Ca, leverstatus inklusive Gamma GT, CDT, B12, Folsyra, S-Homocystein, TSH, fritt T4 och drogprover. Ibland bör även ytterligare medicinsk utredning göras som t ex CT/MRT hjärna och EEG som komplement till anamnes och somatiskt status.
Läkemedelsbehandling
Såväl antidepressiva läkemedel som psykoterapier har väldokumenterad effekt vid behandling av depressioner hos vuxna. Vid svåra depressioner är läkemedel och ECT de bäst dokumenterade behandlingarna. I en meta-analys publicerad 2008 visar Läkemedelsverket att den nya generationens antidepressiva läkemedel har effekt också oberoende av depressionens svårighetsgrad.
Att vara lyhörd för patientens tankar och frågor är viktigt. Man bör ge en lättförstålig information om läkemedlets verkningsmekanism, att dess effekt dröjer något, samt att en del biverkningar är svårare i början av behandlingen. Omhändertagandet är viktigt även vid medicinsk behandling. Hur ofta man ser patienten varierar förstås beroende på tillståndet. Många gånger är det bra att följa upp insatt medicin redan efter en vecka för att kunna svara på frågor om eventuella biverkningar. Medicineffekten kan utvärderas vid återbesök ungefär var 3:e - var 4:e vecka, då man även tar ställning till eventuella dosändringar. Målet är remission, d v s att patienten blir helt bra. Som ett extra stöd i behandlingen kan det vara bra att använda olika skattningsskalor. När patienten är bra glesas återbesöken ut.
Om behandlingen varit lyckad kan patienten vara helt bra från sina symtom inom två månader. Ibland tar det längre tid, särskilt om patienten haft sin depression i mer än ett halvår.
Vid förstagångsinsjuknande rekommenderas behandling under 6-12 månader efter att patienten gått i remission. Efter en andra depression bör patienten behandlas längre tid, åtminstone två år. Efter tre insjuknanden kan fem års behandling behövas och i vissa fall kan livslång behandling behöva övervägas. Specialistkonsultation bör då ske.
Om patienten inte blir bra får man fråga sig om compliance är god? Det finns patienter som metaboliserar medicinen snabbare än andra och man kan därför behöva göra en koncentrationsbestämning . Ibland behöver man lägga till annan antidepressiv medicin eller göra ett medicinbyte. Blir patienten trots detta inte bra - remittera till specialist.
Utsättning av antidepressiv medicin
Antidepressiva mediciner som är godkända i Sverige är inte beroendeframkallande. Däremot kan de ge utsättningsfenomen, varför stegvis utsättning rekommenderas, t ex nedtrappning i tvåveckorsintervaller.
Litteratur: