Diagnos

Egentlig depression är en syndromdiagnos där ett visst antal symtom skall uppfyllas under en tidsperiod. WHO:s diagnostiska system, ICD-10, definierar lindrig, måttlig och svår egentlig depression.

För diagnosen lindrig egentlig depression enligt ICD-10 krävs:

• A. att minst två av symtomen nedstämdhet, energifattigdom och minskad aktivitet dominerat under minst de senaste två veckorna
• B. att detta inte kan förklaras av annan kroppslig eller psykisk störning
• C. att minst ett av följande symtom också förekommer, eller totalt minst fyra symtom från A och C:
  1. förlust av självförtroende och självuppskattning
  2. överdriven eller obefogad självkritik och nedvärdering av sig själv
  3. återkommande tankar på död eller självmord, och all slags självskadande beteende
  4. upplevd nedsättning av förmågan till tankeverksamhet och koncentration, med vankelmod och beslutsångest
  5. förändrad psykomotorisk aktivitet med antingen minskad rörlighet eller agitation
  6. alla slags sömnproblem
  7. ökad eller minskad matlust med medföljande effekt på vikten.

Vid lindrig depression är patienten i obalans, men kan i allmänhet genomföra normala aktiviteter.

För att måttlig egentlig depression ska föreligga krävs kriterier för lindrig depression samt minst sex symtom från A och C.

Vid måttlig egentlig depression är patienten oftast så påverkad att även vardagliga sysslor är svåra att genomföra.

För diagnosen svår egentlig depression krävs att alla tre symtomen från A och minst fem symtom från C föreligger.

Vid svår egentlig depression är patienten handikappad, har ofta starka självförebråelser och självmordstankar samt ofta framträdande kroppsliga symtom bland dem som redovisats under punkt C.