Vikten av att använda sig av skattningsskalor

En rad undersökningar har visat att olika typer av skattningsskalor är ett bra sätt att kvalitetssäkra vården, eftersom de gör det enklare att bedöma ett tillstånds svårighetsgrad och därmed följa effekten av behandlingen¹. Detta gäller framför allt depressioner där det finns goda möjligheter för en deprimerad patient att tillfriskna om han eller hon får adekvat behandling.

Varför behövs kvalitetsuppföljning?
De senaste åren har det ekonomiska trycket på den svenska sjukvården ökat, samtidigt som patienttillströmningen har varit stor. Det har lett till en stark fokusering på kostnader och kostnadskontroll. Då hälso- och sjukvården tenderar att bli allt mer komplex har man i Sverige, precis som i många andra länder, blivit allt mer intresserad av vårdens kvalitet.
Kvalitetsarbete inom hälso- och sjukvården handlar i första hand om vilka processer som används och vilka mätvärden som uppnås. Det som mäts ska vara viktiga värden för vården, indikatorerna ska vara vetenskapligt grundade och kostnaderna för att ta fram kvalitetsarbetet rimliga. Det långsiktiga målet för allt kvalitetsarbete inom vården är att skapa förutsättningar för patienter att få en individuell bedömning och en högklassig medicinsk behandling som är anpassad för patientens egna behov. Skattningsskalor är ett utmärkt redskap för att nå det målet, eftersom de ger en bild av hur den enskilda patientens tillstånd påverkas av behandlingen.

Referens: SBU. Behandling av depressionssjukdomar, SBU-rapport 166/1–3, 2004.

Om skattningsskalor
Ett hjälpmedel för att ställa diagnosen depression och ångest är skattningsskalor. De kan vara utformade på olika sätt men syftet är detsamma nämligen att:

• försöka bedöma sjukdomens svårighetsgrad
• följa effekten av en behandling

Eftersom några ”objektiva” mått på depressionsgrad inte finns, är man hänvisad till olika typer av skattningsskalor. Vanligen är en skattningsskala sammansatt av flera små skalor (item) för en rad olika symtom som är karakteristiska för det tillstånd man vill bedöma. Varje symtom bedöms för sig, ofta på en så kallad Likertskala (graderad från exempelvis 0–3 eller 0–7) och svårighetsgraden mäts vanligen som summan av de olika symtompoängen. Till grund för skattningen ligger vanligen en intervju, men ofta kan patienten med ett visst mått av instruktion lära sig själv använda en skattningsskala.